Existentiell terapi

0
 

Recenserad av Dan Stiwne.

Medan existentialismen och existentiellt grundade perspektiv i Sverige har haft stor betydelse för kulturdebatten, filosofin och för utövningen av själavård har den existentiellt grundade psykoterapin haft en svag ställning. Även om all psykoterapi med nödvändighet, förr eller senare, utmanas till att bidra till att hjälpa patienter och klienter med deras livsproblem, är det få psykoterapiformer som sätter människans stora livsfrågor i centrum. Psykoanalysen och den psykoanalytiskt orienterade psykoterapin gör ibland anspråk på detta och kan ofta bidra till klientens insikt i och uppgörelse med låsningar och undanflykter undan livets skrämmande utmaningar. Men ur existentiell synvinkel är psykoanalysen förhäxad av och låst i synen på det förflutnas hegemoni över det nuvarande. Människans valmöjligheter är begränsade, och även om hennes självinsikt och djupare sanningar skall göra henne friare, är hon likväl ytterst låst av sin historia som ristat outplånliga tecken i hennes sinne.

Om psykoanalysen således kan beskrivas som tämligen pessimistisk i sin syn på människans förändrings– och utvecklingsmöjligheter, så har den humanistiska, klientcentrerade terapiformen – den existentiella terapiformens andra kusin – ofta beskyllts för att vara för optimistisk om individens möjligheter. Terapeutens omtanke, förståelse och empati, uttryckt i ett genuint och engagerat lyssnande och återspeglande, är de hävstänger som, enligt denna inriktning, skall förmå klienten att utvecklas. Solen skall ersätta nordanvinden och få klienten att “ta av sig rocken”, som fabeln berättar. Den existentiellt inriktade terapin ställer sig avvisande till en sådan syn och betraktar den som naiv, präglad av övertro på vad klienten förmår och frivilligt gör för sig själv.

I moderna, mer beteendeinriktade, kognitivt orienterade terapiformer, åter, fokuseras, liksom i den existentiella terapin, på klientens reflektion och förmåga att förstå och bemästra sina djupare intentioner, sina behov och den historiska prägling som fått henne att bygga in en defekt kartbild i sitt inre. Genom undersökning av klientens olika kartblad, samt genom träning och övning, förmodas klienten efterhand lära nya strategier och nya sätt att tänka, som grund för nya handlingar och tankemönster. Den existentiellt inriktade terapin bygger förvisso på klientens reflektiva kartläggande av sina tankemönster och sina oreflekterade antaganden om sig själv och andra. Men denna terapiform avvisar hemläxor, alla råd, alla förklaringar och allt som innebär att man knuffar klienten framför sig mot “bättre föreställningar”. Istället, menar man, måste klienten ge sig sina egna råd, nå sina egna djupare insikter och inse sina personliga sanningar om livet och om sitt varande i världen. Detta går mycket på tvärs emot och långt utöver ett kognitivt eller beteendeinriktat fokus och förhållningssätt.

Som framgår av denna något förtätade framställning där den existentiella terapiformen ställs i kontrast till andra viktiga terapiformer, så placerar sig den existentiella terapiformen i en egen nisch. Den har en egen förståelseram, sätter upp egna centrala mål för terapin, har en egen teknik och ett eget perspektiv på terapeutens roll och bidrag. Det är Emmy van Deurzens förtjänst, att hon i denna framställning, så sammanhållet, så logiskt konsistent och så övertygande framställer den existentiella terapin i modern tappning. Visserligen kan man anse att den existentiellt inriktade terapin är en behandlingsform “för alla tider” då den ju fokuserar på människans eviga problem att leva rikt och samtidigt ärligt mot sig själv. Men varje terapiform behöver omforma sig och anpassa sig till varje ny tidsålder, varje ny tidsanda och till förändrade kulturförhållanden.

Kanske det således inte är en tillfällighet att den existentiellt inriktade terapin tar ett bestämt steg framåt i vår tid med dess, enligt många, gradvisa skiftning från den moderna till den postmoderna tidsandan. Från en i vårt samhälle stark tro på ett linjärt, rationellt utvecklingsbegrepp där allt gott förväntas komma av sig själv efter hand. Mot en insikt om rationalitetens begränsningar och att ingen utveckling sker utan ansträngning, uppoffringar och smärtsamma bortval. Från en tro att teknologi och naturvetenskapliga framsteg skall ge oss alla trygghet och lycka förknippat med bekväma livsbetingelser. Mot ökad insikt om att den ökade bekvämligheten och tryggheten går parallellt med ökad risk att man i sin utveckling hamnar i stillestånd och livsleda. Att yttre, praktiska, tekniska förbättringar riskerar att stå emot människans beredskap att utveckla sitt inre, skapa en inre trygghetsbas och finna sin plats i livet.

En reaktion mot de modernistiska förhoppningarna ser vi i våra dagar i New-Age rörelsens olika förgreningar där människans sökande efter mening och sanning ibland för henne in i återvändsgränder där magiska och spektakulära upplevelser kan lämna en bitter eftersmak. Mot denna lättköpta genväg till självinsikt och livsmening sätter den existentiella terapin hårt arbete genom uppriktig reflektion, präglad av obönhörlig ärlighet och sanningslidelse. Den existentiellt inriktade terapin har förvisso samma respekt för människans yttersta förmåga att, då hon är motiverad för det, kämpa för sin personliga sanning och mening, som den har för människans förmåga att fly, gömma sig för sanningen och att lura sig själv. Varje framsteg har också ett pris. Varje besvikelse och misslyckande rymmer å andra sidan utvecklingsmöjligheter.

Så står den existentiellt inriktade terapin också upp som ett alternativ till projektet att söka finna sig själv och sin bestämmelse genom magiska besvärjelser och mystiska ritualer eller genom de olika frälsningsläror som erbjuds den sökande människan men som ibland bygger på rent marknadsbetingat lurendrejeri.

Den existentiellt inriktade terapin erbjuder också ett alternativ till – och bidrar ofta som komplement till – de religiöst grundade hjälp- och utvecklingsinsatser som erbjuds av olika kyrkor och religiösa samfund. Människans religion och hennes eventuella önskan eller behov av att tro på ett högre väsen eller en högre makt är, enligt det existentiella synsättet, hennes ensak. Terapins uppgift är inte att konfrontera eller ifrågasätta en sådan övertygelse utan att hjälpa klienten att se, och att ta konsekvenserna av vad en sådan övertygelse för med sig.

På samma sätt förhåller sig den existentiella terapin till andra djupare övertygelser som en klient kommit fram till genom ärligt sanningssökande och reflektion. Vi bär alla med oss en samling klara eller oreflekterade föreställningar och övertygelser som tillsammans utgör en personlig världsbild. Några av dessa föreställningar stämmer väl med vår grundinriktning och vår bestämmelse i livet medan andra används av oss för att dölja denna och få oss att undkomma den smärta som är förenad med vår insikt om att vi kanske slösar bort vårt liv. De djupa, meningsbärande sanningar som en klient kan leva väl med, som stämmer med hennes personliga livsuppfattning och som hjälper henne vidare under livets gång är således sådana som terapeuten bekräftar genom sitt empatiska lyssnande, genom sin trygga närvaro och genom sitt milda men envisa återspeglande.

Hur arbetar man då i den existentiella terapin? Ofta framhålls i den existentiellt inriktade terapin den Sokratiska metoden som riktlinje för terapeutens arbete. Kanske är detta dock både rättvisande och missvisande. Rättvisande i så måtto att det i huvudsak är klienten själv, mot bakgrund av terapeutens förment naiva utforskande, som leder sig framåt mot insikten om motsägelser, paradoxer och absurditeter i sitt tänkande, sina förklaringar och sin världsbild. Missvisande i så måtto att den Sokratiska metoden, som vi känner den i Platons version, förvisso också innehöll skarpa, förlöjligande och klart illistiga drag där den stackars utsatte nog kunde känna sig synnerligen avslöjad och fördummad.

Allt sådant är den existentiella terapin främmande. Själva grundidén är just att det är först i en stämning av varm, trygg uppriktighet som klienten kan och vill börja rucka på de övertygelser som hon så starkt klamrat sig fast vid, trots att de kanske varit skadliga för henne eller betingat ett oerhört högt pris. Denna stämning, eller goda kvalité i den terapeutiska relationen, uppkommer ingalunda av sig själv. Den är stor utsträckningen följden av terapeutens uppriktiga och övertygade respekt för klienten och dennes synsätt, hennes hittillsvarande kompromissartade hjälpkonstruktioners betydelse och, sist men inte minst, hennes faktiska förmåga att nå klarhet i sin situation och en lösning på sina problem. Denna, terapeutens djupa respekt för och tilltro till klienten, kan aldrig spelas, låtsas eller kommenderas fram. Den finns hos vissa terapeuter medan andra har mycket svårt för att skapa den stämning som är en nödvändig jordmån för klientens inre sökande och växt. Enligt existentiellt synsätt kan bara den terapeut som i tillräcklig grad själv konfronterat livets djupare frågor, våga gå bredvid klienten på den vandring som för henne i kontakt med dessa hisnande upplevelser.

Som poängteras mycket starkt i existentiellt inriktad terapi, handlar det nämligen här inte om några ytliga putsningar på “ett liv som väl får duga”, utan om att stå bi när en människa möter sina – och allas våra – värsta farhågor (ultimate concerns). Det handlar om liv eller död, gemenskap eller isolering, livsglädje och engagemang eller tomhet och leda. Det handlar om att våga ta risker i livet istället för att klamra sig fast vid TV-hörnans ekande meningslöshet. Det handlar om att möta sin kropps gradvisa förändring, att hantera besvikelser och upplevda förödmjukelser, att möta sjukdom, skador eller handikapp, att ge upp ideal eller förmå sig omvandla dessa till nya former. Kort sagt, det handlar om att stå ut med och att möta själva tillvarons ändlighet och under den tid den varar, dess absurditeter, paradoxer, orättvisor och grymhet.

Allt detta förväntas terapeuten i en väl genomförd terapi hjälpa klienten att hantera. Det säger sig självt att utan att terapeuten själv företagit denna djärva resa, blir hon en vankelmodig eller oinitierad vägvisare och följeslagare. Och klienten har all rätt att undra vad terapeuten har gjort av sitt liv, då denne ger sig ut för att kunna bistå klienten att få ordning på sitt.

Detta påminner oss om Hippokrates, läkekonstens fader och den Hippokratiska eden som trycker på att läkeren själv skall leva sunt, se frisk ut (!) och framförallt, leva som han lär. Detta är förvisso också en god riktlinje för terapeuter. Inte minst i existentiellt inriktad terapi gäller det gamla talesättet inom professionen att “en terapeut inte kan föra en klient förbi sig själv”. I den skrämmande trakt dit klienten blott med bävan och stor självövervinnelse beger sig bör således terapeuten vara väl hemmastadd.

Mer än i kanske någon annan terapiform betonas i den existentiella terapin terapeutens roll ock betydelse för utfallet. Men här gäller att betoningen ligger mer på vad terapeuten inte bör, eller bör undvika att göra. Terapeuten bör således inte bli en rådgivare eller den som leder klienten framåt. Det är klientens sak att finna sina råd till sig och att leda terapiarbetet. Terapeutens uppgift är inte att trösta, beklaga patientens olyckliga öde eller, än värre, förfalla till maskopi med klienten i dennes beklagande över en oförstående omgivning eller klandrande av besvärliga människor i det förflutna eller nutiden. Terapeutens roll är inte att konfrontera, men väl att hjälpa klienten att konfrontera sig själv. Inte heller skall terapeuten tolka det klienten inte förstår eller de obegripligheter hon upptäcker i sitt eget tänkande eller handlande. Istället är terapeutens uppgift att få klienten att våga ge sig själv tillräckligt mod och tillräcklig behörighet för att skapa sin egen innebörd och mening i det som sker runt henne och inom henne.

Vad återstår då för terapeuten att göra? Är det en menlös, passiv åhörare som frammanas här med en naiv tilltro till att en blind kan bli seende av egen kraft eller tro? Ingalunda. Även om terapeuten i existentiellt inriktad terapi skall bekymra sig mer om vad hon är, sitt varande, än vad hon gör, sitt tekniska handlande, så är rollen alls inte blek eller utan kraft och påverkansmöjligheter. Men kortsiktiga mål har ersatts med långsiktiga, bestående och djupgående förändringsambitioner. Tanken är att terapeutens attityd, grundad i genuin äkthet, obönhörligt inriktad mot att bistå klientens sanningssökande, uppmärksam på klientens flykt från de svåra frågorna, skall frigöra resurser hos klienten. Resurser som varje människa besitter men som många glömt bort, försoffat eller nogsamt hållit inlåsta, oåtkomliga för sig själva. Detta är resurser som kan liknas vid farliga tveeggade vapen. Vid varje djupare självreflektion kan såväl nyttigheter som obehagligheter dyka upp. För varje positiv insikt finns en negativ insikt som en bieffekt. För varje val kan man se den dystra skuggan av vad man valt bort och för varje helhjärtat engagemang står det klart att livet inte rymmer så många sådana. Självinsikt rymmer alltid ökad klarhet om gränser. Gränser och gränssättning påminner oss om döden.

Vad terapeuten helhjärtat står för är således de goda kompromissernas möjlighet. Kan vi inte nå allt genast så kan vi nå en hel del efter hand. Måste vi ge upp vår barnatro och våra yttersta ideal kan vi finna vägar att konstruktivt förverkliga delaspekter av våra drömmar. Och, sist men inte minst, kan vi då ytterst inte undvika våra – och alla människors – yttersta frågor, våra värsta farhågor, så har vi valet att komma till tals med dessa och utnyttja dem som bränsle för vår motivation att göra något meningsfullt och givande av nuet.

Dessa och liknande övertygelser är sådana som den existentiellt arbetande terapeuten i varje ögonblick återspeglar i sina ord, i sin hållning , i sitt bemötande och i de ramar han ger terapin. Det är övertygelser som inte kan undgå att färga och påverka klienten på ett djupt sätt. Klienten får då också valet att stanna eller att fly ur terapin, men också valet att möta sig själv eller förbli i ett olyckligt handikappat levande med dåliga kompromisser. Valet är klientens och ibland är det kanske mycket klokt att vara feg. Men i den existentiella terapin måste terapeuten i sina kärnperspektiv vara orubblig, fast, framhärdande och konsekvent. Dessa grundläggande, djupare perspektiv och övertygelser som driver terapeuten leder också till , vilket visas så klart i Emmy van Deurzens beskrivningar av olika fall – till en hel karta av handlingar, ord och uttryck. Terapeuten ges således genom det existentiella grundackordet en hel diskurs, ett finmaskigt nät av kommunikativa uttryck som fångar upp klienten i hennes arbete med sig själv.

Hur långt sträcker sig då denna terapiforms anspråk? För vilka patienter eller klienter kan den vara tillämplig och användbar? Och var går dess gränser och begränsningar? I första hand är väl detta en empirisk fråga som ännu inte är klart besvarad genom forskning eller systematisk iakttagelse. Visserligen är det accepterat idag att psykoterapi i olika former generellt har effekt om den utförs engagerat, systematiskt, utsträckt i tiden och med en motiverad klient. Inte minst är man idag tämligen enig om vikten av de generella eller så kallade “icke-specifika faktorernas” stora betydelse. Säkert nödvändiga, men kanske inte tillräckliga utgör således terapeutfaktorer som djupt engagemang, äkthet och fördomsfri respekt för klientens subjektiva verklighet ett sine qua non för att en terapi skall falla väl ut.

Studerar man de fall som Emmy van Deurzen presenterar i föreliggande bok inser man att den existentiella terapiformen ingalunda enbart anser sig erbjuda en livgivande upplevelse för den som önskar ett rikare livsinnehåll. Den väjer inte för svårare fall av personlighetsstörning eller psykos och författaren betonar att människors likheter är mer väsentliga att trycka på än deras olikheter. Inför frågor om liv och död är vi förstås lika. De är ett slags absoluta betingelser som människor i alla tider haft att förhålla sig till, och också på något vis alltid så gjort. Det är givet att dessa yttersta livsfrågor tvinnas in i och impregnerar varje mellanmänsklig konflikt, varje arbetsinsats, varje nära relation, varje så kallad patologi. I den bemärkelsen torde existentiellt inriktad terapi vara en väg in till människans inre så god som någon.

Det står dock att finna i framtiden vilken betydelse den existentiella terapin kan få för att patienter och klienter med såväl specifika problem i levernet som med stora komplexa svårigheter vilka har en lång dramatisk historia. Förhoppningsvis kommer den här föreliggande boken av Emmy van Deurzen att få betydelsen att, om inte introducera så i alla fall fördjupa och befästa de existentiella perspektivens betydelse såväl i varje terapiform som i varje enskild terapi. Kanske kan också den existentiella terapin som självständig terapiform få en starkare ställning i Sverige. Den behövs i vår tid av marknadsmotiverad ekonomism och människosyn, ökande massmedialt tryck och en alltmer komplex värld att leva och orientera sig i. Här finns allt större risker för ytlighet och förflackning, förvirring, tomhet, leda och ensamhet för allt fler människor med psykisk ohälsa som en möjlig följd.

Det är min förhoppning att denna bok blir läst av en stor läsekrets och kanske använd som en startplatta för undersökning och utveckling av det egna livets glädjeämnen och möjligheter, dess brister och besvikelser. Men också som medel att finna nya dolda resurser med vilka man kan skapa bättre eller ny mening i sitt liv alltefter som det lider. Devisen “känn dig själv” står alltjämt klar över den port som leder till insikt och modet att ta nya steg mot en osäker framtid.

Dan Stiwne