Existentiell terapi

0
 

Recenserad av Dan Stiwne
 

Boken “Paradox and passion in psychotherapy – an existential approach to therapy and counselling” är något så pass ovanligt som en kombination av ett slags professionell självbiografi och ett försök att visa på den existentiella terapins särart och unika bidrag.

Beskrivningen av författarens egen professionella utveckling används således kontinuerligt för att belysa hennes syn på de förhärskande behandlingsinriktningarna och deras begränsningar. Särskilt vänder hon sig mot den konventionella psykiatrin och dess benägenhet att sjukförklara mänskigt lidande, frambringa alienation hos människor inför deras livs-problem och avbörda dem ansvar för och en roll i sin egen bot.

I själva verket, menar v Deurzen, är mänskligt lidande och mänskliga problem att se som en del av livets naturliga betingelser och är själva motorn i ett rikt liv. En grundinställning bör vara, menar hon, att döden är en del av livets villkor, olycka en naturlig pendang till lycka och lidande en naturlig utgångspunkt för njutning. Men de flesta av oss lever under föreställningen att vi är offer för ett oblitt öde, att allt borde vara bra mycket bättre än det är, att inget otrevligt borde drabba just oss och att bearbetning av bekymmer och problem borde gå lätt och smärtfritt.

En sådan inställning gynnas tyvärr, menar v Deurzen, av såväl psykiatrin som av de flesta förhärskande behandlingsmodaliteter. Oavsett om man som i psykoanalysen betonar barndomens hegemoni över nutiden, eller som i den kognitiva terapin, betonar tänkandets hegemoni över känslan, eller som i beteendeterapi betonar att nya handlingar kommer lära oss nya sätt att tänka – så intar man samma förhållande till människans lidande. Människan lider för att hon har en störning, en sjukdom, en avvikelse och behandlarens/expertens jobb är att behandla bort detta genom bearbetning av patientens förflutna, nutid eller framtid och genom att fokusera på tankar, känslor eller beteenden. Patienten har således rätt att hoppas att hon efter en tid skall kunna ta sin säng och gå! De medicinska metaforerna härskar mycket starkt inom området psykiskt lidande.

Mot detta vill v Deurzen sätta ett filosofianknutet synsätt där lidandet dels är en naturlig del av mänskliga levnadsvillkor, dels är en följd av svårigheten att veta hur man lever väl och att såväl försona sig med sina livsvillkor, som att i vissa avseenden ta ansvar för och bearbeta det som låter sig påverkas. En viktig fråga blir då : Vad låter sig påverkas och vad måste vi försonas med? Vad lever vi bäst med genom att minnas – och vad bör “glömmas”. Var går gränsen för vår upptagenhet med det förflutna och när måste vi lägga detta till handlingarna och välja framtiden? I grunden rör detta frågan om vår viljeinriktnings styrka och vår egentliga förmåga att bli herrar i eget hus. Hur mycket är vi intecknade upp över skorstenarna av vår barndom eller av tidiga eller smygande traumatiska upplevelser ? Och hur mycket utrymme finns för vårt eget val, vår beslutsamhet? Psykoterapins mål är således inte, och kan inte vara, att göra människan problemfri eller fri från smärta, utan att få henne att inse att enbart delar av det lidande hon bär på kan upplösas, annat måste bekämpas och ytterligare annat tålas. Livet är inte rättvist och människan får inte vad hon förtjänar, teser som många har svårt att förlika sig med.

V Deurzen ger sig också ut i än mer svåra frågor. Hon menar att psykoterapi mer än idag måste våga ta ställning i frågor som rör grundläggande mänskliga behov och tendenser. Hon tar sin utgångspunkt i antropologiska och historiska studier av människors levnadssätt och försöker vaska fram var som gäller alla människor i alla tider i alla kulturer. Vad vet vi om människans ur-behov, hennes grundläggande passioner och fasor? Och finns det i detta inte en bas för att våga låta psykoterapin handla om i vilken mån den enskilde klienten avlägsnat sig från eller förnekat sina (och sin arts) grundbehov? Skall terapeuten våga ta på sig att ha åsikter om bra sätt att leva, dåliga val, förnekade begåvningar och särarter och ofruktsamma relateringsformer? På detta svarar v Deurzen obetingat ja. Utan att spela Gud kan och bör terapeuten ha synpunkter på var klienten gått vilse på sin väg och nu hamnat i helvetet. Vad har hon förnekat, underlåtit att genomföra, fördrivit från sitt medvetande. När människan förnekar sig själv tappar hon i engagemang och blir uttråkad, hamnar i förstämning eller depression och inleder en negativ spiral i sina relationer. Kort sagt hon tappar kontakt med sina passioner, dvs det hon måste utföra eller genomföra för att känna att hon kommer till sin rätt som unik individ. Att leva passionerat är svårt eftersom ett sådant liv där man är hängiven sina behov – här avses alltså passion för såväl idéer, handlingar som relationer – kräver val och bortval, riskerar tvinga en att leva på kant med konventioner och har sina pris. Dessa frågor utreder v Deurzen mycket bra.

När det gäller att bedöma framställningen menar jag att, trots att boken innehåller många tänkvärda perspektiv och för den existentiella terapimodellen ytterligare några steg framåt, så är bokens framställning rätt rapsodisk och inte så väl genomarbetad. Boken är kanske för snabbt skriven och för den som inte tidigare läst v Deurzen kan den verka tämligen ytlig och pratig. Många rubriker stämmer dåligt med vad som avhandlas under dem och lånegodset från v Deurzens tidigare verk är inte obetydligt. Men, ändå, är det en spännande och utmanade bok där man får ett perspektiv på författarens egen utveckling inom psykoterapiområdet och vad som lett fram till hennes existentiella perspektiv och värdegrunder. Det hela är, trots de reservationer jag just nämnt, mycket läsvärt.

Dan Stiwne