Existentiell terapi

0
 

Recenserad av Dan Stiwne
 

I Sverige – till skillnad mot t ex i Danmark – är vi inte bortskämda med böcker som seriöst och systematiskt behandlar de mänskliga livsfrågorna utifrån ett filosofiskt och psykologiskt perspektiv. Förvånansvärt är också att de flesta av de vanliga psykoterapiformerna idag har tappat bort de underliggande ontologiska och epistemologiska grundfrågorna på vilka all psykoterapi vilar. Detta rör frågor om verkligheten och människans förhållande till den. Hur vår position eller relation är till denna verklighet och vilken typ eller vilket mått av tillgång vi har till den. Som särskilt relevant för varje terapiföretag gäller frågor rörande vad vi kan veta eller förstå om människan och vilka begränsningar som finns för vetandet. I vilken grad är människan begriplig och möjlig att förstå för sig själv och för andra och i vilken mån gäller att människan är outgrundlig, oförutsägbar och instängd i en subjektiv värld som bara i begränsad grad låter sig delas? I vilken grad är hon determinerad och vilket utrymme finns för hennes val och hennes möjligheter att ta en pro-aktiv och medskapande roll i sitt livsarrangemang?

Dessa och liknande frågor adresseras i Bo Jacobsens “Existensens Psykologi”, en bok som på ett pedagogiskt och grundläggande sätt ger sig i kast med de stora livsfrågorna om livets mening, om vårt förhållande till ensamhet och gemenskap, vårt förhållande till våra möjligheter och begräsningar och om hur sjukdom och olycka relaterar till vårt sätt att arrangera våra liv. Vidare skisserar Jacobsen upp den existentiella och filosofiskt inspirerade psykoterapin i dess grunddrag, dess mål, dess systematiska perspektiv och de metodiska grepp som tas för att nå målen. Den existentiella psykologins generella diagnos- och teknikfientlighet hindrar inte en skissartad beskrivning av den existentiellt arbetande terapeutens hållning, perspektiv och arbete utifrån fenomenologiska grundprinciper.

Som centralt perspektiv och utgångspunkt ställer Jacobsen upp vad vi kan kalla “det diskontinuerliga utvecklingsbegreppet” enligt vilket människan ständigt befinner sig i utveckling och tillblivelse. Utvecklingen kännetecknas av en serie livsutmaningar som försätter rådande läge i obalans. Människan måste möta utmaningarna och hur hon gör detta blir avgörande för hennes framtid. Detta är innehållet i det utvidgade krisbegreppet enligt vilket “kris” stavas med små bokstäver och ses som naturligt och allestädes närvarande i vardagen. Som grund för vårt ständiga brottande med livets utmaningar ligger kollektiva och individuella grundförutsättningar (givens) enligt vilka vi delvis är fastsatta i vårt öde, “utkastade” i en livssituation, en kulturkrets och i individuella omständigheter (fakticitet) som vi inte kunnat påverka eller arrangera själva. Dessa ödesmättade grundförutsättningar är viktiga för människan att lära känna, acceptera och ha som utgångspunkt för att kunna utnyttja sina möjligheter och respektera sina begränsningar (v. Deurzen, 1998). Sanningen om oss själva är dock varken förborgad (och skall hittas som en skatt) eller fix och slutligt avgjord vid en viss tid i utvecklingen. Vi blir ständigt till och är medskapande i vår utveckling av vår identitet genom de steg, de val och de handlingar vi utför i relation till vår omgivning.

En av de mest utmanande teoriaspekterna i den existentiella psykologin rör just determinismen och i vilken grad människan är intecknad av sin barndom, sin biologi, sina livsomständigheter. Barndomen, säger Jacobsen, determinerar oss om vi väljer att se det så. Även om barndomen otvivelaktigt förser oss med betydelsefulla erfarenheter med vars kartbilder vi senare orienterar oss i livet föreligger inget enkelt kausalitetsförhållande mellan det förflutna och nutiden. I den subjektiva värld inom vars ramar vi alla lever finns inget sådant som en otolkad barndom, eller en otolkad varseblivning överhuvudtaget. Vi bär således med oss minnen från – inte av – vår barndom som vi sedan har möjlighet att arrangera i de mönster som vi i varje läge i livet behöver för att få en sammanhållen bild av oss själva. Identiteten växlar, personligheten förändras och vi bär inom oss inte en utan flera barndomar!

Jacobsen argumenterar särskilt utmanande och övertygande i frågor rörande val, handlingsfrihet och förpliktelse. Att veta vad man verkligen vill med sitt liv är ett första steg mot individens autentiska liv och är grunden för möjligheten att hitta och leva efter sin bestämmelse. Men att veta vad man vill är inte detsamma som att låta denna insikt komma fram i handling. Genom våra handlingar blir vi till, genom att varje val innebär ett bortval vilket får konsekvenser som långsamt formar oss på livets drejskiva. I vår senmoderna tid pressas vi alla till val vars konsekvenser vi inte kan överblicka (Stiwne, 2000). Samtidigt ger media näring åt ett drömt illusoriskt liv där oändliga möjligheter målas upp för innehavaren av rätt ekonomi, rätt skönhetsmedel, rätt varor. Medvetenheten om begränsningarna i varje människoliv, med döden som den stora gränssättaren, minskar, med följden att allas vår beredskap att sörja våra förluster, våra begränsningar, vårt oblida öde blir svagare. Många kan således inte hantera sina besvikelser över stängda möjligheter, upplevd orättvisa, kränkning och förlust. Följden blir att man stannar av i sin utveckling, drar ned tidens lopp och stannar upp i ett inskränkt liv, i ett depressivt tillstånd utan framtid. Den existentiella skuldbördan av “olevt liv” ökar också hos många i en stressad, jäktad livssituation.

Men vi lever alla inför döden och har den ständiga uppgiften att försöka bibehålla vår vitalitet, trots insikten om vår kommande död. Vi strävar att upprätthålla våra nära relationer trots insikten om vår grundläggande ensamhet.Vi strävar efter att ge vårt liv en mening trots aningen om att livet i sig självt inte ger oss någon implicit mening. Här målar Jacobsen upp vårt liv inom paradoxernas kraftfält med dynamiska konflikter som inte kan lösas (v. Deurzen, 1999). Vad ger vårt liv vitalitet? Hur håller vi oss levande och optimistiska och hur finner man mening? I dessa frågor blir Jacobsen särskilt vältalig och refererar gärna Bollnow, May och Yalom. Huvudbudskapet kan sammanfattas så att livet skall levas i sin fullhet och att genomlevandet av de naturliga utmaningarna och kriserna som drabbar oss alla i sig ger livet dess mening. Vad vi kan utlovas på denna jord är en Dantes skärseld, där lidandet är ständigt potentiellt närvarande, men där det har en mening, en nytta och ett värde i sig självt. Paradiset, å andra sidan finns enbart i våra drömmar och av det får vi möjligen ibland en sekundsnabb glimt.

Sammanfattningsvis rör sig Bo Jacobsen i sin bok i en cirkulär rörelse där livets mening och vår förmåga att leva vitalt och autentiskt står i centrum. Han redogör mycket klart för ett flertal centrala existentiella filosofers och psykologers teoretiska bidrag till olika delaspekter i existensens psykologi. Vad man däremot inte finner i denna bok, annat än mycket begränsat, är bidrag från forskning om det goda livet, relationers centrala betydelse för såväl lycka, hälsa som vitalitet, nyare forskningsfynd rörande döende i vår medicintekniska värld, eller om psykoterapiforskningens fynd rörande hjälpandets process. Men det är också något som kanske inte skall krävas i en volym som denna. Bokens syfte – att lyfta fram den existentiella psykologin – nås i hög grad ändå även om den vetenskapligt skolade läsaren ändå kanske frågar sig vad allt detta har för relevans, för generaliserbarhet, för tillämpbarhet.

Så till slut, även i denna recension, åter till den punkt där recensionen startade. Ingen psykologi- eller psykoterapiform kan stå obekymrad inför frågor rörande människosyn och vad det innebär att vara människa, att utvecklas och förändras, hur psykiska problem uppstår, vidmakthålles och upplöses. Det är den existentiella psykologins styrka att den ger sig i kast med dessa grundfrågor utan att ge upp inför de begränsade svar man kan finna. Bo Jacobsen visar i sin bok att det är möjligt, meningsfullt och viktigt att brottas med dessa basala frågor. Jag är övertygad om att hans utmärkta verk kommer att fylla ett stort behov för såväl utbildningssammanhang som för den bildade allmänhetens intresse för vitala frågor och sökande efter preliminära svar rörande människans livsbetingelser under hennes oupphörliga rörelse mellan sina förhoppningar om de oändliga “infinita” möjligheterna och hennes besvikelser inför livets “finita” begränsningar.

Dan Stiwne